I Linux är en subrutin, ofta kallad en funktion eller procedur, ett kodblock designat för att utföra en specifik uppgift och kan anropas från andra delar av ett program. Subrutiner möjliggör bättre kodorganisation, modularitet och kodåteranvändbarhet. Här är en allmän översikt över hur en subrutin fungerar i Linux:
1. Funktionsdeklaration :Subrutinen deklareras först och specificerar dess namn, returtyp (om någon) och typerna och antalet parametrar (om så krävs). I programmeringsspråket C som vanligtvis används i Linux ser en funktionsdeklaration vanligtvis ut så här:
```c
returtyp funktionsnamn(parameterlista);
```
2. Funktionsdefinition :Subrutinen definieras genom att tillhandahålla dess implementering, som består av koden som utför den önskade uppgiften. Det börjar vanligtvis med tecknet '{' och slutar med '}'. Funktionsdefinitionen inkluderar de satser och logik som krävs för att utföra uppgiften.
3. Funktionsanrop :För att köra en subrutin måste du anropa den från ditt program. I C kan du anropa en funktion genom att använda dess namn följt av lämpliga argument inom parentes:
```c
resultat =funktionsnamn(argument1, argument2);
```
4. Utförande av funktioner :När en funktion anropas överförs programkontrollen till funktionens kodblock. Argumenten som skickas till funktionen utvärderas och lagras i funktionens lokala variabler. Funktionen utför sina uttalanden och utför sin avsedda uppgift.
5. Returutdrag :Om funktionen förväntas returnera ett värde (t.ex. ett heltal eller en sträng), ska den använda "retur"-satsen följt av värdet som ska returneras. När en "retur"-sats påträffas avslutas funktionen omedelbart och programkontrollen återgår till den punkt varifrån funktionen anropades.
6. Lokala variabler :Subrutiner kan ha lokala variabler deklarerade inom sitt omfång. Dessa variabler är endast tillgängliga inom funktionen och är inte synliga utanför den. De förstörs när funktionen kommer tillbaka.
7. Godkända argument :Subrutiner kan skicka argument på olika sätt, till exempel genom värde (en kopia av argumentet skickas) eller genom referens (den faktiska platsen i minnet skickas). I Linux skickas argument vanligtvis efter värde om inte annat uttryckligen anges.
8. Rekursion :Subrutiner kan kalla sig själva, en teknik som kallas rekursion. Detta gör att komplexa uppgifter kan delas upp i mindre delproblem som kan lösas sekventiellt. Rekursion bör dock användas försiktigt för att undvika stackspill och säkerställa effektiv programexekvering.
Sammanfattningsvis är subrutiner i Linux funktioner eller procedurer som utför specifika uppgifter och kan anropas från olika delar av ett program. De förbättrar kodorganisation, modularitet och återanvändbarhet, vilket gör det möjligt för utvecklare att skapa mer effektiva och underhållbara program.
