Tekniken som tillät digitala processer att användas i kameror är
laddad kopplad enhet (CCD) och senare
komplementär metalloxid halvledare (CMO) sensorer.
Här är en uppdelning:
* CCD (laddad kopplad enhet): Detta var den första typen av sensor som användes i digitala kameror. CCD:er är ljuskänsliga halvledaranordningar som omvandlar ljus till elektriska signaler. När ljus träffar CCD:n skapar det en laddning proportionell mot ljusets intensitet. Dessa laddningar överförs sedan över sensorn i en process som kallas "laddningskoppling", så småningom läses ut som digital data.
* cmos (komplementär metalloxid halvledare): CMOS -sensorer är nyare och har till stor del ersatt CCD i moderna kameror. CMOS-sensorer använder en annan teknik för att omvandla ljus till elektriska signaler, vilket erbjuder fördelar som lägre strömförbrukning, snabbare läshastigheter och bättre prestanda med låg ljus.
Hur dessa sensorer fungerar:
Både CCD- och CMOS -sensorer arbetar med principen för fotoelektrisk effekt , där lätta fotoner slår ett halvledarmaterial och skapar elektroner. Antalet genererade elektroner är proportionellt mot ljusets intensitet. Dessa elektroner lagras sedan i "brunnar" eller "pixlar" på sensorn och bildar en bild.
Utvecklingen av digitala kameror:
* Tidiga digitala kameror: Ursprungligen användes CCD:er i digitala kameror, vilket ledde till skrymmande och dyra enheter med begränsad upplösning.
* Rise of CMO: Med utvecklingen av CMOS -teknik blev digitala kameror mindre, billigare och erbjöd bättre bildkvalitet.
Sammanfattningsvis var utvecklingen av CCD- och CMOS -sensorer det avgörande tekniska genombrottet som möjliggjorde övergången från filmkameror till digitala kameror.
