Normalisering är en process som används i databasdesign för att skapa en databas som är effektiv och minskar redundans. Det innebär att dela upp en databas i flera tabeller och organisera dessa tabeller på ett sätt som gör det enkelt att uppdatera, infoga och ta bort data samtidigt som risken för datainkonsekvenser minimeras.
Målet med normaliseringen är att:
* Säkerställ dataintegritet genom att eliminera dataredundans.
* Förenkla designen av databasen genom att ta bort onödig komplexitet.
* Förbättra prestandan genom att optimera dataåtkomstmönstren.
* Gör databasen mer flexibel och lättare att modifiera.
Normaliseringsprocessen innefattar flera steg, även kända som normala former, som successivt tar bort anomalier och säkerställer optimal databasdesign.
1. Första normalformen (1NF):
- Eliminerar dubbletter av rader i en tabell.
- Säkerställer att varje rad identifieras unikt av en primärnyckel.
2. Andra normalform (2NF):
- Säkerställer att varje icke-nyckelkolumn är helt beroende av primärnyckeln.
- Eliminerar partiella beroenden av primärnyckeln.
3. Tredje normalformen (3NF):
- Säkerställer att varje icke-nyckelkolumn är direkt beroende av primärnyckeln och inte transitivt beroende av en annan icke-nyckelkolumn.
- Tar bort transitiva beroenden mellan icke-nyckelkolumner.
Genom att följa dessa normala former förs en databas till ett normaliserat tillstånd, vilket minimerar dataredundans, minskar anomalier och säkerställer dataintegritet. Det resulterar i en välstrukturerad databas som är effektiv i datalagring och hämtning, flexibel för ändringar och motståndskraftig mot datainkonsekvenser.
