De tre allmänna metoderna för att implementera programmeringsspråk är:
1. sammanställning: Källkoden översätts direkt till maskinkod (språket som förstås av datorns processor) av en kompilator. Detta resulterar i ett körbart program som kan köras direkt.
* Fördelar: Snabb exekveringshastighet, optimerad för specifik hårdvara.
* Nackdelar: Kräver ett separat sammanställningssteg, mindre flexibelt för dynamiska språk.
2. Tolkning: Källkoden körs rad för rad av en tolk, som översätter och kör varje rad omedelbart.
* Fördelar: Mer flexibel, enklare för dynamiska språk, möjliggör interaktiv utveckling.
* Nackdelar: Långsammare exekveringshastighet, inte lika optimerad för specifik hårdvara.
3. hybrid: Detta kombinerar delar av både sammanställning och tolkning. Vissa språk använder en "just-in-time" (JIT) kompilator, som sammanställer kod i farten under körningen.
* Fördelar: Erbjuder fördelarna med både sammanställning och tolkning - snabb genomförande och flexibilitet.
* Nackdelar: Kan vara komplex att implementera.
Exempel:
* C, C ++: Sammanställda språk
* Python, Ruby: Tolkade språk
* java, C#: Hybridspråk (med JIT -sammanställning)
