Det finns inte ett enda "alfabet" i datorkod. Det beror på sammanhanget och vad du pratar om. Här är en uppdelning:
1. Karaktärkodning:
* ASCII (amerikansk standardkod för informationsutbyte): Detta är en standard för att representera texttecken med nummer. Den använder 7 bitar (128 möjliga kombinationer) för att representera versaler och små bokstäver, siffror, skiljetecken och vissa kontrolltecken. Detta är den vanligaste kodningen för engelsk text.
* unicode: En mer omfattande kodningsstandard som kan representera karaktärer från nästan alla språk i världen. Den använder fler bitar än ASCII för att rymma ett mycket större utbud av karaktärer.
* UTF-8: Ett populärt kodningsschema som använder ett variabelt antal byte för att representera tecken. Det är kompatibelt med ASCII och kan representera de flesta karaktärer i Unicode.
2. Programmeringsspråk:
* Källkod: Programmeringsspråk använder en kombination av bokstäver, siffror och symboler för att skapa instruktioner. De specifika karaktärerna som tillåts beror på själva språket. Till exempel använder Python understreck i variabla namn, medan C ++ inte gör det.
* Nyckelord: De flesta programmeringsspråk har reserverat nyckelord som har specifika betydelser. Dessa ord består vanligtvis av bokstäver och siffror.
* Identifierare: Dessa är namn som ges till variabler, funktioner och andra programmeringskonstruktioner. Reglerna för att skapa identifierare varierar mellan språk.
3. Datastrukturer:
* strängar: Dessa är sekvenser av tecken, som vanligtvis kodas med ASCII eller Unicode.
Sammanfattningsvis:
Det finns ingen enda "alfabet" i datorkod. Istället använder olika system och sammanhang olika representationer för texttecken. Att förstå dessa kodningsstandarder och de specifika teckenuppsättningarna som används på olika programmeringsspråk är avgörande för att arbeta med kod.
