Namnkonventionen för 802.11-standarder är baserad på PHY-specifikationerna (physical layer) som varje standard definierar. Bokstäverna som följer "802.11"-beteckningen indikerar det specifika frekvensbandet och det moduleringsschema som används av standarden.
Här är en förklaring till varför 802.11b kallas "b" och 802.11g kallas "g":
802.11b:
- Bokstaven "b" i 802.11b står för "band". Specifikt hänvisar det till 2,4 GHz-frekvensbandet som 802.11b verkar i.
- 802.11b använder Direct Sequence Spread Spectrum (DSSS) som dess moduleringsschema. DSSS sprider datasignalen över ett bredare frekvensspektrum, vilket gör den mer resistent mot störningar från andra enheter, som mikrovågsugnar och trådlösa telefoner. Datahastigheten som stöds av 802.11b är upp till 11 Mbps, vilket ansågs vara snabbt vid introduktionen.
802.11g:
- Bokstaven "g" i 802.11g står för "generation". Specifikt hänvisar det till den andra generationen av 802.11-standarder som fungerar i frekvensbandet 2,4 GHz (efter 802.11b).
- 802.11g använder Orthogonal Frequency Division Multiplexing (OFDM) som moduleringsschema. OFDM delar upp den tillgängliga bandbredden i flera underbärvågor, som var och en bär en del av datasignalen. Denna teknik möjliggör högre datahastigheter utan att nämnvärt öka störningsnivåerna. Datahastigheten som stöds av 802.11g är upp till 54 Mbps, vilket var en betydande förbättring jämfört med 802.11b.
Genom att använda olika bokstäver för att beteckna dessa två standarder, syftade IEEE 802.11 Working Group till att förenkla namnkonventionen och att göra det lättare för användare och tillverkare att skilja mellan dem.
