Det är en vanlig missuppfattning att röst- och videotrafik främst skickas över TCP. Medan TCP fortfarande används i vissa fall, är
UDP det dominerande protokollet för realtidsröst- och videokommunikation på dagens internet. Här är varför:
* låg latens: UDP:s anslutningsfria natur möjliggör snabbare överföring och mindre försening jämfört med TCP:s trevägs handskakning och återförsäljningsmekanismer. Detta är avgörande för realtidsapplikationer där även mindre förseningar kan påverka upplevelsens kvalitet.
* ingen trängselskontroll: UDP använder inte trängselkontrollmekanismer som TCP. Detta innebär att det inte bromsar överföringar även när nätverksförhållandena är dåliga, vilket kan vara fördelaktigt i realtidskommunikation.
* Effektivitet: TCP involverar omkostnader för felkontroll och vidarebefordran, vilket kan vara slöseri för realtidsmedier där en del paketförlust är acceptabelt. UDP minimerar denna omkostnad, vilket gör det mer effektivt för att snabbt överföra stora mängder data.
TCP spelar dock fortfarande en roll i vissa aspekter av röst- och videokommunikation:
* Kontrollmeddelanden: Signalering och kontrollinformation, såsom sessioninställning och nedbrytning, använder ofta TCP för dess tillförlitlighet.
* Streaming Applications: Vissa videoströmningstjänster kan använda TCP för initial installation och innehållsleverans, särskilt när bandbredd är begränsad eller tillförlitlighet prioriteras.
Den viktigaste takeawayen är att UDP har blivit det föredragna protokollet för realtidsröst och video på grund av dess låga latens och effektivitet, medan TCP förblir relevant för kontroll och specifika strömningsscenarier.
Det är värt att notera att avancerade tekniker som RTP (realtidstransportprotokoll) är byggda ovanpå UDP och ger ytterligare optimeringar och funktioner specifikt för multimediakommunikation.