Det rekommenderas inte att använda en Layer 2-switch i kärnan av ett campusnätverk. Layer 2 switchar arbetar vid datalänkslagret i OSI-modellen och ansvarar för vidarebefordran av ramar baserat på MAC-adresser. De har inte de avancerade routingmöjligheter som krävs i kärnan av ett campusnätverk, såsom möjligheten att dirigera paket baserat på IP-adresser och stöd för flera virtuella LAN (VLAN).
I ett campusnätverk är kärnan ansvarig för att sammankoppla flera byggnader eller avdelningar och tillhandahålla höghastighetsdataöverföring. Layer 3 switchar eller routrar används vanligtvis i kärnan av ett campusnätverk eftersom de erbjuder mer flexibilitet, skalbarhet och tillförlitlighet. Layer 3 switchar fungerar i nätverkslagret och kan dirigera paket baserat på IP-adresser, vilket möjliggör effektiv kommunikation mellan olika subnät eller VLAN. De ger också stöd för routingprotokoll som Open Shortest Path First (OSPF) eller Enhanced Interior Gateway Routing Protocol (EIGRP), som möjliggör dynamisk routing och lastbalansering.
Att använda en Layer 2-switch i kärnan av ett campusnätverk kan införa begränsningar och flaskhalsar. Layer 2 switchar kan bara vidarebefordra ramar baserat på MAC-adresser, vilket innebär att de inte kan dirigera trafik mellan olika IP-subnät. Detta kan orsaka problem när man försöker kommunicera mellan olika institutioner eller byggnader i campusnätverket. Dessutom stöder Layer 2-switchar inte avancerade funktioner som Quality of Service (QoS) och säkerhetsfunktioner som åtkomstkontrollistor (ACL), som är viktiga för att säkerställa pålitlig och säker nätverkskommunikation.
Därför rekommenderas det att använda Layer 3-switchar eller -routrar i kärnan av ett campusnätverk för att säkerställa skalbarhet, flexibilitet och tillförlitlig kommunikation mellan olika delar av nätverket.
