On-die L2-cache är placerad på samma tärning som processorkärnorna, medan
extern L2-cache är placerad på en separat form. Denna skillnad har flera konsekvenser:
* Latens: On-die L2-cache är vanligtvis snabbare än extern L2-cache, eftersom den har en kortare sträcka att resa och inte behöver gå genom minneskontrollern. Detta kan förbättra prestandan för applikationer som är känsliga för minneslatens, som spel och realtidsapplikationer.
* Kapacitet: On-die L2-cache är vanligtvis mindre än extern L2-cache, eftersom den är begränsad av det tillgängliga utrymmet på dien. Detta kan vara en nackdel för applikationer som kräver stora mängder minne, såsom videoredigering och databasapplikationer.
* Kostnad: On-die L2-cache är vanligtvis dyrare än extern L2-cache, eftersom den kräver mer komplexa tillverkningsprocesser. Detta kan vara en faktor för budgetmedvetna användare.
I slutändan beror det bästa valet för en viss applikation på de specifika kraven för den applikationen. För applikationer som kräver låg latens och hög prestanda är on-die L2-cache ett bättre alternativ. För applikationer som kräver stor minneskapacitet och kostnadsbesparingar är extern L2-cache ett bättre alternativ.
Här är en tabell som sammanfattar de viktigaste skillnaderna mellan on-die och extern L2-cache:
| Funktion | On-die L2-cache | Extern L2-cache |
|---|---|---|
| Plats | På samma tärning som processorkärnorna | På en separat tärning från processorkärnorna |
| Latens | Vanligtvis snabbare | Vanligtvis långsammare |
| Kapacitet | Vanligtvis mindre | Vanligtvis större |
| Kostnad | Vanligtvis dyrare | Vanligtvis billigare |
