MS-DOS, till skillnad från moderna operativsystem, hade inte en sofistikerad diskplaneringsalgoritm. Den använde en enkel
först-till-första-servad (FCFS) tillvägagångssätt för diskåtkomst.
Så här fungerade det:
1. Begäran kö: När ett program behövde komma åt data på disken skulle det lägga till en begäran i en kö.
2. sekventiell bearbetning: Operativsystemet skulle behandla dessa förfrågningar i den ordning de lades till i kön. Detta innebar att om en begäran om att läsa data från sektor 100 följdes av en begäran om att läsa data från sektor 1, skulle skivhuvudet behöva korsa hela diskytan för att slutföra den andra begäran.
3. Prestandapåverkan: Denna enkla tillvägagångssätt ledde till betydande huvudrörelse och som ett resultat långsammare skivåtkomsttider, särskilt när man hanterar flera program som försöker få åtkomst till data samtidigt.
Varför använde MS-DOS mer avancerade algoritmer?
* enkelhet: Det primära fokuset för MS-DOS var enkelhet och effektivitet. Att implementera en mer sofistikerad algoritm skulle ha lagt till komplexiteten i operativsystemet.
* Hårdvarubegränsningar: Tidiga datorer hade begränsad bearbetningskraft och minne, vilket gjorde det svårt att implementera komplexa algoritmer effektivt.
* diskteknologi: De hårddiskar som var tillgängliga under de tidiga dagarna av MS-DOS var relativt långsamma. Effekterna av en enkel schemaläggningsalgoritm var mindre betydande än den skulle vara idag.
Obs: Medan MS-DOS själv inte hade en inbyggd diskplaneringsalgoritm, kan vissa tredjepartsverktyg och förare ha implementerat sina egna optimeringar.
