I de första dagarna av personlig datoranvändning var det vanligt att datorer hade två hårddiskar, en A-enhet och en C-enhet. A-enheten var vanligtvis en diskettenhet, medan C-enheten var en hårddisk.
Disketter var flyttbara disketter som kunde användas för att lagra och transportera data. De var relativt små, med en kapacitet på bara några hundra kilobyte. Hårddiskar var större och snabbare och de kunde lagra mycket mer data.
A-enheten användes vanligtvis för att starta upp datorn och för att ladda program från disketter. C-enheten användes för att lagra operativsystemet och andra program, samt användardata.
Idag har de flesta datorer inte längre någon diskettstation. Istället har de optiska diskenheter (DVD eller Blu-ray) eller USB-enheter. Men termerna "A-enhet" och "C-enhet" används fortfarande ibland för att hänvisa till den primära hårddisken respektive den sekundära hårddisken.
